Back in Aarhus

jepp nu är jag tillbacks i U'rop och det känns wierd.

här är två bilder på min undoms idol Christian Hosoi.
den ena från '88 och den andra från '06.
träffade honom i malmö i lördags på nån skate fest.

här kommer en artikel jag skrivit som var för lång till Fandis fanzine
Pushface.

Den eviga färskingen

Var ska jag börja?
Jag fyller tretio i sommar och har nog varit den som betytt minst för den svenska skate scenen någonsin, vet inte ens om jag har rätten att kallas skatare ("owning a skateboard dosen't make you a skater"). Men Fandi skickade mig ett sms och frågade om jag hade något att tillföra fanzinet så här kommer min story.

Min första skate var en gammal surf bräds formad '70tals Gordon & Smith med skf truckar och kryptonics hjul som min kusin lämmnat kvar på vinden. Denna kusin var senare killen som vann första robbinson i Sverige. Just det Robbinson Martin fick mig att börja skata. Han hade varit en av dom som hängde på New sport house på Söder under slutet på '70 talet. Stället som hade Sveriges första inomhus halfpipe, fullpipe, bowl, quaterpipe och annat '70tals skatevänligt. Det var också stället som Tony Alva skatade när han kom till Stockholm '79 och där Tony Magnusson lärde sig sitt shit och blev upptäkt.
Tyvärr stängde New sport house '82 då scenen hade dött i Stockholm.
Det var runt '86 eller '87 jag hittade brädan och eftersom jag hade bott i Usa från åldern två till fem så har jag alltid varit intreserad och inspererad av allt som kommer från Usa. Så att hitta den brädan var som att hitta guld. Jag var den enda som hade en skateboard i skolan och brände ner för alla backa jag kunde hitta (tricks?). Något år senare började skate scenen ta fart i Sverige igen och Stor och Liten var väl dom första att haka på flygan med att kränga brädor och lite senare började det dyka upp riktiga skate butiker som Street style vid hötorget, Bad boy club på ringvägen, och Sthlm cheap skates på kungsholmen där jag jobbade som 13 åring sommaren '89. Skatade varje dag på min mondo mutini skullskates bräda såg Tony Hawk i Huvesta rampen och allt var fett tills mina folks bestämde sig för att flytta till Sri Lanka. Där dog mitt skatande tänkte jag dom har väl knapt nån asfalt där. Men försrta dagen i skolan var det en kille som komenterade min T&C skate t-shirt och jag fattade att det fanns en liten scene här också. Vi var ett litet gäng som kallade oss s.s.t (Sri Lankan skate team) och hade en enkel logga som jag gorde med Thrasher typsnittet med ett tjur huvud under som vi alla spray mallade vitt på svart under våra brädor (riktigt hook and the daggers rip off men shitt va coola vi kände oss). Vi hängde runt alla de stora hotellen som hade den bästa asfalten men de besta sessions vi hade var när vi drog ut och körde mitt i natten och hade hela staden till oss skälva. Det var jag, Dirk (tysk) Graham och Ezra (canadenser) Rich och Derek (amerikaner). Derek var ljus år bättre än alla oss andra tillsammans han hade varit halv sponsrad hemma i North Carolina satte alla kickflips han försökte sig på ollade minst en meter och hade alla coola skate filmer. Så vi hängde hemma hos honom för det mesta kollade på seartch for animal chin, public domain, future primitive, streets of fire, wheels of fire och massa annat bra som jag inte kommer ihåg namnet på, lyssnade på suicidal tendencies, danzig, slick rick, corrosion of conformity, public enemy och käkade amerikansk junk food (aah... the good life).

Det som tilltalade mig med skate till skildnad från fotboll och andra lag sporter var att det var så mycket mer inom skate som var intresant en skälva utövadet, musiken, kläderna, attidyden och framförallt det grafiska. Jag kunde sitta i timmar och bara titta i olika skate tidningar på olika brädor, reklamer och senare göra taffliga bajtningar. Det var Powell Peralta och Santa Cruz brädorna som var klart snyggast men Avla och Skullskates grejerna var så coolt punkiga, allt var liksom inspererade.

Efter ett år så flyttade Derek, Rich och Ezra ifrån Sri Lanka och det tog lite död på scenen.
Vi började surfa istället och skatade allt mer sellan. Jag fastnade i wigger träsket och började lyssna på gansta rap och lira basket istället. När jag flyttade hem till sverige efter fyra år i tropikerna så såg scenen helt annorlunda här, 360 kickflips å grejer (har aldrig fattat hur det tricket funkar).
Men fram för allt så var hela attityden helt fucked up i Stockholm. Satte man inte hand rails och sjuka flippar ner för åtta stegs trappor var man keff. Sjukt osoft stämming. När jag lämmnade Sverige '89 blev man polare med första bästa snubbe man såg på gatan som hade en skate. Dom som jobbade på skate butikerna hälsade glatt när man kom in och gav en gratis klibbor bara för att man skatade. Det spelade liksom ingen roll om man hade skills eller inte. När jag kom hem igen såg alla brädor ut som glasspinnar och scenen så etablerad att om man inte kände typ skalman, Ali eller nån annan g-spot snubbe så var man en tönt. Jag har aldrig varit med om snobbigare snubbar en dem som jobbade i skate butikerna på den tiden. fuck det tänkte jag och började måla graffiti igen istället. Men efter snutspö, rättegångar och böter slutade jag med olagliga målningar (nästan).

Det var i samma veva som jag flyttade hem till Sverige '93 som jag lärde känna nästan alla som idag är Team Tassen och när Dog Town documentären kom ut så väktes skate intresset på nytt.
("Meh vilken sellout film".) (Håll käften! Den filmen är grymm och otroligt lärorik. Är du skatare och inte tycker om den spelar du ball och ljuger du för dig själv. Vet inte hur måga pussel bitar som föll på plats för mig efter att jag sett den filmen.) (Tack Stacy.)

Hur dålig är jag då? Ganska fett dålig. Det fetaste tricket jag någonsin satt är rock n' roll i en av quarter pipesen i gamla frysen (diggade det där trä golvnet). Förra sommaren bejlade jag så hårt i play rampen i Rålamshåv parken att jag var tvungen att få morfin på sjukan när jag övade 50-50's.
Jag får ut tillräkligt av att bara carva runt i Björns träggård bowlen några timmar för att kalla det en session utan att träffa copingen en enda gång.
Men det som är fetast är att hänga med snubbar som skiter i hur dålig man är.
För jag är sämst men gladast i team tassen.

later sk8er
calle "porky" tidbeck